Sånt här pratar vi inte om!

Jag vet inte om jag någonsin kommer att återkomma till denna blogg men jag måste skriva av mig. På ett ställe där andra HBTQ-tjejer kan läsa. I ren desperation googlade jag efter bloggar skriva av andra tjejer som befinner sig i denna HBTQ-värld. För att det är för er jag skriver. Qrusier är inget alternativ, alldeles för litet ställe och jag vill skydda min identiet och roll i flatvärlden framför allt. För det jag kommer att skriva om här och nu är ingenting man pratar om bland oss och skulle det nämnas/hända så ses de drabbade på med förakt. Det är min upplevelse och sanningen, kanske inte din min kära läsare.
Jag har varit öppen flata i tio år, värsta jubileumsåret :) Det borde kanske ha firats i kärlekens tecken, om jag nu hade haft någon fv. Min familj tog emot mitt outande på ett underbart sätt och har fördetmesta stöttat mig, iaf efter det hårda ifrågasättande min mor ägnade sig åt under mina första vingliga år som öppen flata. Jag outade mig i samma veva jag själv förstod hur landet låg, där med så var saken klar. Mina vänner tog det minst lika bra, minus ifrågasättandet då och ja, jag har levt öppen, trygg och som glad flata i flera år nu. Har även hunnit med några förhållanden, vissa mer seriösa än andra, det längsta på ett år. Nu till saken.
Jag har för några veckor sen träffat en kille. Ja, det är nu de flesta tänker: "Åh, nej, hon var alltså ingen RIKTIG flata". Lugn, jag har inte gjort något fysiskt med killen och vi har inte träffats särskilt många gånger. Detta är en man. Lite äldre än jag och står med båda fötterna på jorden, stabil med andra ord. Han har på många plan påverkat mig och jag står och svajar. Har dock ingen aning om vad han eventuellt skulle känna för mig, det verkar faktiskt ointressant i sammanhanget, jag måste veta själv först. Allt detta presenterade jag för några flatvänner i lördags, dumt nog lite på lyran... Jag såg deras besvikna blickar och de börjar skämtsamt kalla mig bisexuell! HALLÅ! Jag är INTE bisexuell och tanken på att ha sex med denna håriga man äcklar mig minst sagt! Samtalsämnet kom upp några gånger under kvällen och visst rådde allihopa mig att följa mitt hjärta och se vad som händer. Men det värsta är skammen! Det är den yttersta förnedringen för denna flatan att falla för en man. Det händer inte! Jag som verkligen dyrkar kvinnor i alla dess former, tittar aldrig efter en man/kille på stan, det är bara tjejer som gäller, klart slut. Men det värsta är nog att jag känner mig som en förrädare för att jag bara så mkt som har tänkt tanken på att faktiskt falla för denna man, det måste jag ju göra, tänka tanken alltså, för vad jag än är så är jag inte feg. Livet är till för att bejakas och jag styr inte själv vilka vägar livet behagar att ta. jag har ytterst svårt att tänka mig att leva ett svensson-liv med denna man... Eller har jag inte det? Jag är nämligen i den åldern där barnalängtan börjar ta ut sin rätt och villa, volvo och vovve faktiskt börjar kännas lockande. Trodde jag aldrig, men det är en annan historia. Jag är minst sagt både förolämpad av denna situation och LIVRÄDD för att behöva komma ut igen. Har btw berättat detta för några heterosar som känt mig länge och deras skeptiska miner gick inte heller att ta miste på. Jag känner stor skam och som en förrädare hur jag än vänder och vrider på detta! Jag tycker att vi i HBTQ-världen ska ha större friheter än såhär. Sexuella läggningar målar bara in oss i ett hörn och att dela upp oss i dessa fack ger mig klaustrofobi! Jag skulle helst aldrig ha blivit påverkad av denna människa, om jag fått välja. Men kanske är det så att jag kommer stärkt ur det hela på något sätt, en erfarenhet rikare. Eller så väljer jag att glömma bort det hela, för vilket gör mest ont att förlora; flatidentiteten eller en liten men stark känsla för en man? Då är valet lätt. Kanske bäst att stanna i trygga flatvärlden och fortsätta spana efter den rätta i ankdammen...?